Om självkänsla

By | 30 maj, 2014

Jag har funderat en hel del över självförtroende och självkänsla. Jag har bra självförtroende. Jag vet att om jag bestämmer mig för något genomför jag det och jag gör det på ett bra sätt. Jag har lyckats med massor med fantastiska saker som jag är stolt över. Samtidigt har jag riktigt dålig självkänsla. Jag vet inte varför. Jag har alltid haft det och kommer troligtvis alltid att ha det. Det är en del av min personlighet och har inte blivit bättre när jag har blivit äldre. Snarare tvärtom. Problemet är att för mig är mitt värde direkt kopplat till mina prestationer. Det i kombination med att jag är en perfektionist som ställer omöjliga krav på mig själv gör att jag aldrig är nöjd. Jag skulle alltid kunna göra allting lite bättre.

Det finns dagar då jag känner mig ensammast i världen. Dagar då jag verkligen hatar mig själv och tänker att det inte finns någon som tycker om mig ”på riktigt”. Sådana dagar mår jag illa när jag uttrycker en åsikt för jag tänker att jag som är så värdelös borde inte har rätt att ha åsikter. De dagarna kommer nog alltid att finnas där och kännas lika hemska, men jag tycker att jag har blivit bättre på att hantera dem. Jag har lärt mig att rent logiskt är ingenting av det där sant. Jag har rätt att ha åsikter, det finns människor som tycker om mig och framförallt, jag är inte ensam. Det finns andra som känner som jag.

Jag är riktigt dålig på att ta kritik. Jag tar all kritik personligt, det spelar ingen roll hur konstruktiv den är. Eftersom mitt värde är direkt kopplat till mina prestationer går kritik direkt in i hjärtat. Men jag är ännu sämre på att ta komplimanger. Jag kan inte hantera det. Jag tycker att det är väldigt obehagligt att få komplimanger. Det känns som en tjock filt som läggs över mig och som gör att jag får svårt att andas. Det är märkligt, men jag tror att det hänger ihop med att jag känner att jag inte förtjänar det. Jag hade ju kunnat göra saker bättre.

Det är så många krav som ställs på en hela tiden. Du ska ha en framgångsrik karriär. vara snygg och vältränad och ha den perfekta partnern. Och på sociala medier verkar ”alla andra” ha det allt det där. Hela tiden. Det gör att en dålig självkänsla blir ännu sämre.

Samtidigt är jag en självplågare av rang. Av någon anledning dras jag till områden där jag är tvungen att göra alla de saker som får mig att må dåligt. Jag håller på med politik som är ett område där en hela tiden måste uttrycka åsikter och stå ut i mängden. Jag har tänkt mig en akademisk karrär trots att grunden för akademin är kritik och konkurrens. Och jag har arbetat med de känsligaste frågorna inom studentkårsvärlden och lyfte då givetvis de frågor innan annan vågade ta i eller tala om. Jag har aldrig känt mig så ensam som då.

Mitt självplågeri ledde till att jag under en period mådde väldigt dåligt. Det gick så långt att jag tappade lusten att leva. Jag är inte bra på att visa känslor. Jag håller alltid mina känslor inom mig och gråter bara när ingen ser. Min största skräck är att andra ska veta hur jag känner, samtidigt som det är precis vad jag önskar. Verkligen jättedumt då det inte alls går ihop. Under den perioden önskade jag varje dag när jag gick till skolan att jag skulle bli påkörd när jag korsade vägen. Inte för att jag inte ville leva längre, utan för att jag skulle hamna på sjukhus där det är okej att må dåligt och någon skulle ta hand om mig.

Vi måste börja prata om psykisk hälsa. Det finns så många människor idag som mår dåligt helt i onödan. När en mår dåligt inbillar en sig att saker är mycket värre än vad det egentligen är. Jag kunde få plötslig panikångest, mitt på dagen behöva gå in och gråta på toaletten och samhället runtomkring mig kändes som en film jag såg spelas upp på avstånd utan att vara en del av. Jag förlorade perspektiv på vad som egentligen är värt att oroa sig över och vad som bara är struntsaker. Och det viktigaste av allt var att dölja hur jag mådde för alla andra. Ingen fick se. Jag satte prestige i att visa mig så hård som möjligt. Men det finns ingen prestige i att vara känslolös. Det är okej att må dåligt. Det är inte starkt att inte låtsas om sina känslor. Det är starkt att våga berätta om dem för andra. Det lärde jag mig den hårda vägen. Det är inte framgång som ger lycka. Det är något annat och vi måste börja prata om vad det är.

Så här i efterhand känns det konstigt att jag tänkte och kände så, men jag kan förstå det. Det var ensamheten. Ensamhet är den värsta känsla jag vet. Jag tror det är därför jag har så mycket ideellt engagemang. Det ger en känsla av gemenskap och att få vara del av något. Det var mitt ideella engagemang som till slut fick mig att börja må bättre. Samtidigt går det att känna sig ensam i organisationer. Jag har upplevt det och det är en ännu värre ensamhet. En känsla av att alla andra är med i en gemenskap som en själv står utanför. Det är därför likabehandlingsfrågor är så viktiga för mig. De handlar om att alla ska känna sig välkomna och delaktiga i gemenskapen. Det är frågor som handlar om att stärka människors självkänsla och få dem att förstå att deras värde inte är kopplat till deras prestationer.

Det är inte enkelt att leva som en lär. Jag kan prata om alla människors lika värde, men ändå tror jag inte på det innerst inne. Där inne känner jag alltid att jag är värd lite mindre än alla andra trots att det inte finns någon logik i varför jag skulle vara det. Samtidigt kan min bisarra hjärna känna sig stolt över den där dåliga självkänslan. Den får mig att må dåligt och skapar hinder som egentligen inte finns, men det är tack vare den som jag har gjort alla de fantastiska sakerna som jag trots allt har gjort. Jag är en fegis och om det inte vore för känslan att aldrig vara nöjd med mig själv hade jag aldrig någonsin stått upp för mina åsikter, kämpat för det jag tror på och fortsätter att göra det trots att jag var och varannan dag tänker att jag ska sluta med det för det är för jobbigt. Det hade varit så mycket enklare att var tyst och gömma sig i ett hörn, men min självkänsla stoppar mig från att göra det.

Vem vet, kanske kommer min dåliga självkänsla någon gång ge mig ett nobelpris? I så fall lovar jag att tacka den i mitt tacktal. Tillsammans med lite välförtjänt kritik mot den könsstereotypa bordplaceringen, den exkluderade klädkoden och den sunkiga alkoholnormen under nobelfesten. Oh, så arga folk kommer bli! ;)