Author Archives: Teresia Olsson

IPAC16 och Sydkorea

För några veckor var jag på International Particle Accelerator Conference (IPAC) 16. Det är den största konferensen i acceleratorfysik med ca 1200-1500 deltagare från alla möjliga grenar av acceleratorfysiken. Det är roligt med IPAC att en kan se hur brett acceleratorfysik är som ämne, men samtidigt innebär det att det inte är så många saker på konferensen som är direkt relevant för den forskning en själv håller på med. För mig är det framförallt intressant att höra vad som pågår på andra synkrotronljuskällor i världen.

Konferensen var i Busan, Sydkorea, vilket var en intressant plats att åka till. Jag blev inte överförtjust i maten (det var lite för starkt och lite för lite kåldolmar, potatis, sås och lingon för mig), men jag gillade Sydkorea mycket. Trots stor brist på papperskorgar var det rent överallt och folk var väldigt trevliga. Dessutom satt alla och tittade ner i sina smartphones på tunnelbanan så det kändes som i Sverige. De hade också de mest fantastiska offentliga toaletterna. Överallt fanns det en toalett och den vara alltid ren. Så ska det vara. Det enda jag inte gillade var deras brist på djurskyddslag. På en del restauranger hade de akvarier där en kunde peka på den fisk en ville äta och akvarierna var fyllda med fiskar. Det var bisarrt i jämförelse med svensk djurskyddslag där det finns regler för hur stort ett akvarium måste vara beroende på hur många och vilka fiskar det rör sig om. De sålde också katter och hundar i djuraffärer där de fick sitta i små burar i skyltfönstret. Jag kände för att köpa dem allihop.

Efter konferensen åkte vi på studiebesök till Pohang Accelerator Laboratory. Förutom en lagringsring för att producera ljus har de där också byggt en helt ny frielektronlaser. Vi fick inte gå in i lagringsringen eftersom användarna hade tid när vi var där, men vi fick se frielektronlasern. Den var verkligen imponerande. Det var en väldigt lång linjäraccelerator och sen på slutet väldigt många undulatorer för att skapa synkrotronljuset.

Det mest bestående menet av min resa till Sydkorea är dock mitt nya intresse för koreanskt drama. Det är helt fantastiskt! Jag har en svaghet för överdramatisk romantik och koreanskt drama är precis det. Tidigare var min favoritkategori engelsk kostymfilm, men nu har den utökats med koreanskt drama.

Tempel i Busan

Buddistiskt tempel i Busan

I Korea åker elektronerna åt andra hållet i ringen jämfört med i Sverige så alla strålrör går åt andra hållet.

I Korea åker elektronerna åt andra hållet i ringen jämfört med i Sverige så alla strålrör går åt andra hållet.

Plats för en massa nya forskningsresultat på den nya frielektronlasern.

Plats för en massa nya forskningsresultat på den nya frielektronlasern.

Frielektronlasern. Den är jättelång!

Frielektronlasern. Den är jättelång!

 

En bunch compressor som går att justera. Det är väldigt coolt.

En bunch compressor som går att justera. Det är väldigt coolt.

En massa undulatorer!

En massa undulatorer!

Utsikt över Seoul.

Utsikt över Seoul.

Ingång till ett palats i Seoul.

Ingång till ett av de fem palatsen i Seoul.

Tempel.

Buddistiskt tempel.

Det största palatset i Seoul.

Det största palatset i Seoul.

Ett gammalt apotek. Det gäller att hitta rätt pinne som botar ens sjukdom.

Ett gammalt apotek. Det gäller att hitta rätt pinne som botar ens sjukdom.

Här bor presidenten i det Blå huset.

Här bor presidenten i det Blå huset.

Så här kul tyckte jag det var på krigsmuseum.

Så här kul tyckte jag det var på krigsmuseum.

En påfågel. Kanske är han sur på mig.

En påfågel. Kanske är han sur på mig.

Så många storkar! Det är här de är när de inte är i Flyinge.

Så många storkar! Det är här de är när de inte är i Flyinge.

Det sydkoreanska parlamentet. Det var min favoritbyggnad. Det ser ut som en moské.

Det sydkoreanska parlamentet. Det var min favoritbyggnad. Det ser ut som en moské.

De flesta verkade bo i höghus, men det var väldigt fint mellan dem. Jag hade kunnat tänka mig att bo där.

De flesta verkade bo i höghus, men det var väldigt fint mellan dem. Jag hade kunnat tänka mig att bo där.

En katt med rosa svans! Någon har färgat den.

En katt med rosa svans! Någon hade färgat den.

Att hitta kravlösa fritidsaktiviteter

Många har sagt till mig hur viktigt det är för en doktorand att ha fritidsaktiviteter att göra utanför jobbet, men de senaste året jag funderat mycket över det och tvivlat. Många är de tillfällen då jag har gått från jobbet för ett möte eller dylikt och önskat att jag inte haft några andra engagemang utan kunde ägna all min energi åt mitt jobb. Det har varit en ond cirkel med dåligt samvete där jag har känt att jag varken kunnat lägga den tid jag hade velat på mitt jobb eller på de ideella engagemang jag har tagit på mig. För mig är mitt jobb ett kall. Det är den typen av jobb jag vill ha och trivs med, men jag har frågat mig om det är möjligt att samtidigt ha andra kall parallellt?

Jag har inte ännu kommit fram till något svar på den frågan, men jag har insett att fritidsaktiviteter nog ändå är viktigt. Det går inte att jobba hela tiden. För eller senare kommer det helg eller ledighet då en måste ha något annat att göra för att det ska kännas meningsfullt att gå upp. Jag har insett att jag har svårt att hantera meningslöshet. Min lösning det senaste året har varit att jobba. Jag har bojkottat högtider och helger för att slippa vara ledig. Nu är det sommar och, precis som förra året, befinner jag mig i samma dilemma. Semester och inga planer alls.

Jag klarade mig förra året genom att inte ta någon semester och min plan för det här året verkar vara att göra likadant. Jag funderade också över att ta semester för att läsa den där elektrodynamikkursen jag borde ha gjort klart för ett och ett halvt år sedan. Samtidigt vet att det inte är någon bra plan. Jag har så galet många semesterdagar och förr eller senare finns det en risk att någon ledighetshetsande arbetsmiljöansvarig kommer att komma på mig. Vad gör jag då om jag är tvungen att ta ledigt?

Det kändes som en olöslig ekvation; jag behöver någonting meningsfullt att göra på fritiden, samtidigt som jag inte längre orkar med det dåliga samvetet att hela tiden behöva prioritera mellan jobb och ideellt engagemang. Det var då jag läste det här inlägget av Studenthälsan på Lunds universitet och insåg vad mitt problem är. Jag saknar kravlösa fritidsaktiviteter. Allt jag gör på fritiden kräver en massa ansvar och det går inte att reglera utifrån hur mycket jag har att göra på jobbet. Jag behöver fritidsaktiviteter som är mer flexibla och som ger mer energi än vad de tar.

Frågan är nu, hur hittar en sådana fritidsaktiviteter? Jag har ägnat all min fritid åt ideellt engagemang så länge att jag har glömt bort vilka andra saker som går att göra på fritiden. Jag har funderat över att kanske engagera mig i någon kultur- eller idrottsförening, men sen insåg jag att risken är för stor för att någon skulle fråga om jag ville bli ansvarig för något och att jag inte skulle kunna hindra mig själv från att säga ja. Det går inte. Det säkraste verkar vara att hitta en aktivitet utanför föreningslivet.

Så jag har tänkt och försökt komma på vad jag egentligen gillar att göra. En sak har jag kommit på. Jag gillar att skriva. När jag var yngre brukade jag skriva saker för jag tyckte att det var kul, men sen tappade jag bort det bland alla labbrapporter och mötesprotokoll. Jag skrev krönikor och gick till och med en sommarkurs i kreativt skrivande, men det var inte samma sak. Det var deadlines, speciella kriterier och någon som skulle bedöma min text. Jag visste att jag var duktig på att skriva och kände krav på att leva upp till andras förväntningar. Det var inte roligt längre.

Jag vill inte skriva sådana texter. Jag vill skriva texter som jag själv vill. Utan krav och utan förväntningar. Jag har aldrig varit bra på att uttrycka känslor och tankar jag har muntligt, men jag tror att jag är bra på att göra det i skrift. Det känns lite som att jag har haft flera års skrivkramp och nu finns alla de där känslorna och tankarna jag har inuti mig utan någonstans där de kan komma ut. Så nu har jag planerat att återvinna min fritidsaktivitet att skriva. Jag är inte ännu säker på hur jag ska lyckas med det, men det känns som att den här sommaren kan passa för att gör det. Samtidigt som jag läser den där elektrodynamikkursen…

Accelerator physicist – a weird job

I haven’t written anything here for a while. I have been busy working, but as I was working I was also thinking and I have made a conclusion – to be an accelerator physicist is a weird job.

Firstly, accelerator physics seems to be the combination of all physics. Many people that have the same education as I say that they are not using most of the things they learned. They mostly talk about the ability to solve problems and critical thinking when asked about what they learned in their education which they have use for afterwards. Not me. I use all of it. There are so many things I thought were useless when I studied them which I now suddenly realize is important. My view on my education has really changed. Also, many of the things I considered boring is now fun when they are put in the context of building an accelerator. I never thought that I could find the construction of a concrete floor exciting, but suddenly I do. I found these quotes in one book that describes this:

”The physics of particle accelerators is a microcosm of the whole of  physics.”

”An adequate understanding of the construction and control of particle accelerators and the behaviour of their beams requires the application of the deepest knowledge of many of the established branches of physics and technology alongside the more topical.”

So, apparently accelerator physics ”requires the application of the deepest knowledge of many of the established branches of physics and technology alongside the more topical”. Great… You have to be an expert in many fields, and an engineer and physicist at the same time. This is clearly impossible unless you are a superhuman. So an accelerator physicist is both an expert and a novice at the same time. It is truly fascinating when I come into the control room and find the people I consider to be the source of all knowledge sitting there trying to figure out how to save the things on the screen and this is essential for a successful commissioning of the machine. We had a meeting and the most important question was to get the tool to save all the machine parameters to work. No question is a stupid question if you are an accelerator physicist because there is always something you don’t know and have to learn from someone else. Also, it is very interesting every time I explain something to my supervisor. He is close to a superhuman, but suddenly there are some things that I know better. Last week he called me an expert. Strange feeling.

Then it is the machines. An accelerator is a man-made machine and therefore you might think that you should know how it works. But no. I have been doing some measurements on a machine that has been running for many years and there are so many unknown things. I think I could spend my entire life measuring on this machine and still never fully understand it. An accelerator is a machine with is own mind. Sometimes it just does things because it wants to. I have now started to consider accelerator physicists as accelerator tamers rather than accelerator builders.

Also there are many things that you are supposed to do as a researcher. Posters presenting your research is one of them. When I finished high school I wanted to become a veterinarian. To be accepted to veterinary studies then (now they have modified the system) you had to have the highest grade in all subjects. I had that except in physical education and art. For some reason your PE grade didn’t count when you applied to university so the only reason that I became a physicist and not a veterinarian is my lack of the highest grade in art.  Now I am sitting there at my job trying to put together nice looking posters. That is irony.

But the most weird thing of all is that you get payed for this job. Some days I just sit at my desk trying to figure out something while I produce a large pile of scrap papers. Other days I lie in my bed, staring at the ceiling and talk to myself about electric potentials trying to understand how to derive them from the Hamilton equations. Sometimes I also produce a lot of meaningless numbers that I later delete when I realize they are wrong. And I get payed for this. Also those days when I don’t produce anything useful at all. That is a very weird job.

Sommartristess

Nu är det sommar. Jag är inte så stort fan av somrar. Det är den mest meningslösa och tråkiga delen av året. Det är den tiden på året då allt som jag gör för att det ska kännas meningsfullt att gå upp på morgonen plötsligt tar paus. Inga kvällsmöten, inget som behöver jobbas med på helgen, inte ens någon som mailar. Bara en tom kalender.

Jag förstår mig inte på sommar. De saker som man förväntas göra då intresserar mig inte alls. Vad är det ens meningen att man ska göra? Bada? Sola? Förbruka enorma mängder grillkol? Enligt facebook verkar det vara att dricka diverse former av alkohol… Jag blir så rastlös att jag inte vet var jag ska ta vägen.

Jag har aldrig tyckt så speciellt mycket om sommarlov. För mig var det mest en påtvingad ledighet som behövde avverkas innan skolan började igen, men jag var ändå hyfsat okej på att vara ledig. Det känns som att jag numera bara blir sämre och sämre på det. Sen jag upptäckte hur mycket fel det finns i världen och att jag faktiskt kan vara med att fixa det känns det inte längre meningsfullt att vara ledig. Det är så många saker jag skulle vilja göra, så många idéer att förverkliga. Men det går inte att rädda världen ensam. Och på sommaren känns det som att jag är just det. Ensam. Alla andra verkar ha tagit semester. Mailar jag någon med en idé får jag i bästa fall ett autosvar som säger att personen är tillbaka någon gång i höst, men ibland inget svar alls. Ska jag då sitta och bunkra upp alla idéer i mitt huvud tills hösten? Det går ju inte. Då blir det kaos därinne.

Egentligen brukar jag försöka planera in en massa saker på sommaren så att jag ska slippa vara sysslolös, men det här året jobbade jag så mycket att jag glömde och plötsligt var det sommar. Jag hade storslagna idéer för spännande kurser jag skulle kunna läsa eller exotiska platser långt borta jag skulle kunna resa till, men det blev inget mer än just planer.

Problemet med meningslöshet är att den äter dig inifrån. Den äter upp dig så att du till slut inte orkar göra någonting annat än att ligga i sängen, stirra upp i taket och deppa över hur meningslöst allt är. Om man är en sådan person som jag är det väldigt enkelt att sjunka ner i meningslöshetsträsket och där är det inte alls trevligt. Dessutom luktar det illa där eftersom man inte tycker att det känns meningsfullt att gå ut med soporna. Inte bra på något sätt alls. De första veckorna på sommaren höll jag på att sjunka ner, men nu har jag bestämt mig för att använda den enda superkraft jag har – att vända en tragisk situation till tragikomisk – och inte låta min ärkefiende sommaren vinna.

Den här veckan har jag därför än så länge sysselsatt mig med följande saker för att bekämpa meningslösheten:

  • Skrivit på kapitlet i min avhandling som härleder den teoretiska bakgrunden till resultat jag förhoppningsvis lyckas producera någon gång i framtiden.
  • Skämt ut mig på träningpass när jag hade absolut sämst styrka av alla där, inklusive den äldre damen som stapplade fram.
  • Ruinerat mig på konstiga matvaror jag inte har en aning om hur man använder.
  • Försökt mäta längden på mitt pekfinger med måttband. Det lyckades inte. Det är inte trivialt att avgöra var ett finger börjar.
  • Skrivit det här mycket meningsfulla blogginlägget.
  • Dammat av böckerna till elektrodynamikkursen jag började på i september med plan att blir klar innan jul förra året. Jag är nu på kapitel ett.
  • Spammat saker på sociala medier så att folk troligtvis är trötta på mig. Men det får ni ta. Ni har säkert ändå semester och läser inte det.
  • Smällt bubbelplast jag hade hemma tills grannens hund började skälla. Då gömde jag mig snabbt som bara den i soffan. 
  • Kollat på youtubeklipp på folk som klämmer jättestora finnar. Jag vet, jätteäckligt. Men så fascinerande! Tänk att kroppen kan producera så enorma mängder var.
  • Funderat lite över vad som är gränsen mellan geni och galenskap. Men bara lite, frågeställningen kändes inte relevant.
  • Planerat mitt maktövertagande över universum.

Ja, det var nog det. Man hinner med mycket saker på en vecka.

Does mobility really increase research quality?

I have been thinking about the working conditions in academia. Or rather, I am thinking about it all the time since they are seriously wrong. I read this blog post about ”Academic scattering” and it was so depressing. It is a very honest description of the problems concerning moving around the world for post doc positions and the same time trying to maintain a relationship or a family. I worry about that, and I guess I am not the only one who does…

I have started to think that the aim of policy makers to increase the mobility of researchers might be counterproductive. Today it feels like it is impossible to spend your entire career at one institution and if you want to be successful in science you have to be open to move somewhere else in the world. Sure, seeing new places and meeting new people give new perspectives and ideas, but does this really compensate for the people that leave academia due to this ”forced” mobility? What about the perspectives and ideas we lose every time someone decides to quit?

The conclusions in this paper about ”Researchers’ Mobility and its Impact on Scientific Productivity” by A. Fernandez-Zubieta et al. are very interesting. ”Our results point to a complex interaction between mobility and productivity, which only in certain circumstances might result in a positive impact of the former on the latter. Mobility is far from been always beneficial for individual researchers, instead, mobility is associated with a short-term decrease in performance due to adjustment costs, while mobility to a lower ranked department seems to result in decreased performance also in the mid-term. Further research on the specificities of mobility, for example, mobility associated with career progress, mobility to and from business, mobility to a foreign country, and the career period in which the mobility occurs, is needed to properly assess the impact of mobility on scientific performance.

This implies that the relation between mobility and quality is more complex than usually discussed during policy making. Since researchers are human beings I guess the impact of moving to a new institution is highly individual. For me, moving away from my family and friends would make me very unhappy. And unhappy scientists don’t make good research. I worry about maybe in the future having to choose between the work I love and the people I love. It is not a choice I wish to make, and I think science is going to lose that one.

Also, this policy of ”forced” mobility have a greater affect on minorities. I have some experience of belonging to a minority and coming to a new social context, and that is never easy. Every time I meet new people it eventually comes to the point where I have to explain the alcohol norm and how it makes me feel. Every time it is a lot of anxiety about how they are going to react, if they are going to understand and care or just think that I am silly and not like me anymore. But then, it is not a crime to not drink alcohol. I can hardly imagine how that must feel if you are a LGBT person. What if your research forces you to move to a place where it is criminal for you to love? A place were you are not allowed to marry or have to live in fear of violence if someone finds out who you are? I read this best practices list for physics institutions to be more welcoming by LGBT+ physicists . It mentions common practices for working with equal treatment like safe spaces and networking opportunities, but it also has a section about keeping people safe while traveling. This section do not even mention this very serious issue.

I am convinced research needs a diversity of ideas and perspectives to flourish. This comes from a diversity of people involved in science. Diversity has to be a part of research policy and we cannot have working conditions that only fit a certain type of people. Working with equal treatment is not something you do to be nice, it is working with quality enhancement.

 

 

 

 

 

http://lgbtphysicists.org/files/BestPracticesGuide.pdf

US Particle Accelerator School

I slutet av januari var jag i USA för att läsa en kurs på US Particle Accelerator School. Det är en organisation som erbjuder intensivkurser två gånger om året med olika universitet som värd varje gång. Den här gången var det Old Dominion University i Virginia. Jag läste en tvåveckors kurs i acceleratorfysik på doktorandnivå, men det gavs även många andra kurser och det fanns en stor mångfald bland studenterna. USPAS kurser läses både av personer som har arbetat inom acceleratorbranschen i många år och av personer utan någon tidigare erfarenhet av acceleratorfysik. Studenterna kommer från olika delar av världen och arbetar både på stora forskningsanläggningar och inom industrin. Bilden av acceleratorbranschen brukar vara att det bara handlar om stora forskningsanläggningar, och då framförallt colliders, men egentligen utgör dessa bara någon enstaka procent av branschen. De flesta acceleratorer finns inom industrin eller sjukvården.

Jag kände mig först lite skeptisk till det pedagogiska upplägget med föreläsningar 9-17 varje dag och sedan inlämningsuppgifter att göra över natten eftersom det kändes som upplagt för ytinlärning och fokus på betyg snarare än kunskap, men efter några dagar började jag tycka att det kändes mer givande. Jag tror att det berodde på att en del av föreläsningarna byttes ut mot datorlaborationer där man fick göra simuleringar för att illustrera delar av teorin. Jag är inte så mycket för räkneövningar där man ska göra något matematiskt avancerat och tidskrävande för ett väldigt specifikt fall eftersom jag inte tycker att det ger speciellt mycket förståelse för fysiken. Fysiken försvinner i fokuset på att lyckas få alla tecken och integraler rätt. Simuleringar kombinerat med bra frågor kan däremot vara väldigt lärorikt och där tyckte jag att de lyckades riktigt bra. Det var övningar som kändes kopplade till teorin och illustrerade hur man faktiskt använder den i praktiken. Det är så forskningsbaserad utbildning ska vara. Studenterna ska få en bild av hur forskarna använder sig av teorin i sin vardag. Det är det som gör teorin relevant och spännande. En formel är så mycket mer än ett sätt att kombinera olika parametrar för att få värdet på en annan parameter. En formel är en sammanfattning av kunskap, men man måste lära sig att tolka den. Jag insåg inte det förrän jag började doktorera. Innan stoppade jag bara in siffror och var endast intresserad av resultatet. Jag tror att det är så många studenterna gör, i alla fall på ingenjörsutbildningarna. Jag tycker att ingenjörsutbildningen är alldeles för fokuserade på att lära studenterna att komma fram till och använda formler, men missar att lära dem reflektera och fundera över vad formlerna faktiskt betyder. Jag känner i alla fall att det är en brist jag har som fysiker och något jag övar på nu eftersom det inte var något jag lärde mig under min ingenjörsutbildning.

USPAS var också väldigt intressant för att studera hur man undervisar i acceleratorfysik. Det känns som att det finns ett visst upplägg som brukar användas av de flesta böcker och kurser. Man börjar med någon typ av genomgång av olika typer av acceleratorer, gärna med koppling till acceleratorfysikens historia, sen går man över till stråldynamik (beam dynamics) och avslutar med korta inspel om diverse olika områden som är viktiga att känna till, men för omfattade eller avancerade för att inkludera i en grundkurs. Jag är inte säker på om detta verkligen är det bästa upplägget. Problemet är att genomgången av olika acceleratorer i början är väldigt förvirrande och svår att hänga med på om man inte redan har viss baskunskap. Sen tror jag inte att acceleratorfysikens historia är så inspirerande för alla studenter. Den handlar mest om män och brukar kantas av gamla bilder på en massa män i grupp framför någon maskin. Personligen identifierar jag inte mig själv alls med dem och det får mig snarare att känna att acceleratorfysik är torrt och trist. Jag har börjat fundera över om ett bättre upplägg helt enkelt börjar med acceleratorfysikens grund, laddade partiklar och elektromagnetiska fält. Det är där den coola fysiken finns. Fysiken som beskriver hur man får partiklarna att röra sig som man önskar och hur man hanterar när de inte gör det. Men det kan också bero på att jag tycker att stråldynamik är den mest spännande delen av acceleratorfysik.

USPAS var överlag ett utmärkt tillfälle för att studera, analysera och reflektera över saker. Jag har nu kommit fram till några saker som jag gillar och ogillar med acceleratorfysikbranschen. Låt oss börja med de dåliga först så det här inlägget kan avslutas i positiv stämning.

Dåliga saker med acceleratorfysikbranschen:

  • Alkoholkulturen: Jag har sagt det förr, men tänker fortsätta tjata till det ändras. Det finns en exkluderande alkoholkultur inom acceleratorfysiken. Nuförtiden bryr jag inte mig så mycket om  det, antagligen för att jag har förlikat mig med att jag alltid kommer att var den som är konstig och udda. Som det sägs i en töntig Hollywood film ”Why are you trying so hard to fit in when you are born to stand out?”. Det är mitt nya, positiva sätt att hantera känslan av utanförskap på. USPAS var en positiv överraskning när det gällde alkoholkulturen. Visst, det var lite mycket prat om happy hour då hotellet bjöd på gratis alkohol, men middagarna var alkoholfria och eftersom fokus var på att jobba kunde jag strunta i att gå på happy hour med gott samvete och göra något trevligt istället. Inte som på konferens där de har påtvingade mingel och middagar där det bjuds på alkohol och man förväntas gå för att nätverka. Ve och fasa för det.
  • Könsfördelningen på ledande positioner: Det är alldeles för få kvinnor på ledande positioner. De som anses vara experter eller vars forskning man pratar om är i princip alltid män. Tröttsamt.
  • Politiken: Acceleratorfysik påverkas väldigt mycket att politik. Det är de stora anläggningarna som syns och de är så stora investeringar att politik är ett randvillkor som kommer in när de designas. Ibland är det politik som påverkar design och placering av en anläggning och inte fysiska eller tekniska aspekter. Det är egentligen i sig inget dåligt, mest intressant, men ibland uppstår lite konstiga sociala situationer på grund av hur branschen påverkas av världspolitiken. Man skulle kunna tro att nationalitet inte spelar någon roll inom en bransch som är så internationell, men istället är det oerhört viktigt. Jag har börjat förstå hur viktig nationalitet är för en människas identitet. Problem kan uppstå om någon generaliserar lite väl vitt och brett utan att reflektera över hur andra kan tolka det. I grunden är det en likabehandlingsfråga och att man borde hålla sig ifrån att kategorisera människor utifrån varifrån de kommer.

Bra saker med acceleratorfysikbranschen:

  • Undervisningstraditionen: Det verkar finnas en informell undervisningstradition inom acceleratorfysiken. Det är viktigt med personlig kontakt mellan lärare och studenter. Jag gissar att det kan ha att göra med att acceleratorfysik inte är ett stort undervisningsämne utan när man undervisar är det för ett mindre antal studenter eller endast mellan handledare och student. Stämningen blir då en helt annan än om man t.ex. undervisar i endimensionell analys inför 200 studenter. Det fanns tillfällen då USPAS kändes som de kurser anordnade av ideella organisationer jag har deltagit i eller undervisat på. Lärarna undervisar för att det är något de brinner för och studenterna är där för de vill lära sig saker. Inre motivation istället för yttre krav. Det är så ny kunskap skapas.
  • Förbättrad könsfördelning: Det känns som att det ändå finns hopp för att det ska bli fler kvinnliga acceleratorfysiker i framtiden. På min USPAS kurs var det en helt okej könsfördelning, men jag vet inte om det var ett medvetet val i urvalet eller inte från deras sida. Trenden verkar ändå vara fler kvinnliga acceleratorfysiker, vilket i och för sig inte är så svårt eftersom det inte verkade finnas speciellt många förr…. Det kommer bli mycket intressant att se hur den utvecklingen ser ut framöver.
  • Politiken: Jepp, det finns även bra saker med branschens koppling till politik. Det är inte bara politiken som påverkar branschen utan branschen påverkar också politiken. De forskningsanläggningar som byggs idag är så stora och avancerade att det inte finns något land som klarar av att göra det helt ensam. Branschen tvingar fram internationellt samarbete, vilket jag personligen tror är grunden för fred i världen. Det här driver en utveckling för enklare migrationsregler, mindre konkurrens mellan länder och ökad förståelse för kulturskillnader mellan människor. Bra saker helt enkelt.
Min USPAS klass. Från USPAS hemsida.

Min USPAS klass. Från USPAS hemsida.

Ps. Vi gjorde också ett studiebesök på Jeffersson Lab. Spännande bilder från det kan ses på Album studiebesök Jefferson Lab.

Interdisciplinary research, supervision and finding your own voice

Today I was at the Annual WINGS (Women IN Great Sciences) Conference at Lund University. It was the most interesting conference I have ever been to! The themes for this years conference were interdisciplinary research and mentoring and sponsorship.

I learned that there are something called ”wicked problems” that mean problems that are complicated or impossible to solve because of the requirements being unclear or constantly changing. To address these type of problems we need interdisciplinary research since not only one discipline can solve them. Usually these are problems with a moral and political aspect and without any ”perfect” solution, the solution is just better or worse. There were several people talking about the opportunities and challenges of interdisciplinary research. One of them mentioned that he had been bored with his research and was considering to maybe change into another career, but then he started to do interdisciplinary research and suddenly research was fun again. It gave him a context and the possibility to work with real problems in the real world. This I think is very important. Working with accelerator physics, I can also sometimes feel that my research is boring and to far away from the things that really matter to people, but I have lately realized that interdisciplinary research can change this. The MAX IV facility is a user facility which means the accelerators we develop are going to be used by someone else to conduct experiments. Presently, I am working with a project where we have some users that want to conduct time-resolved experiments at our storage rings and it is my task to evaluate the alternatives for doing this. It not really interdisciplinary research since most of the users (if not all) are physicists, but still it means communicating and collaborating with people that is not in you own field, and it is so much fun! Suddenly there is someone that relies on your work and think it is useful. Also, you are able to be both be an expert and learn from others at the same time.

There are some things I think is important when it comes to interdisciplinary research and some of them were also raised at the conference. Firstly, it think it is important how you define yourself. I have a degree in engineering, but have never defined myself as an engineer and when it comes to engineering I have a lack of self-confidence. I practice to say to myself that I can solve problems because I am an engineer, but it goes slowly to convince myself. But is not the same when it comes to physics. I define myself as an accelerator physicist and in that role I have confidence. I know that I can do certain things, and the things I cannot do I can figure out how to do. This I think is very important in interdisciplinary research because there you work in collaborations where you maybe are the only one from your field. The knowledge you bring into the collaboration and the confidence you have in your role are then essential for the success of the research. Secondly, I think academic leadership are a key component of all research, but especially important for interdisciplinary research. How do we create functioning collaborations and how do we make the environment inclusive for people from different fields? This is something I think we should discuss much more. Accelerator facilities are big research facilities consisting of people from many different fields and the management of them is a truly fascinating subject. This was mentioned a bit on the conference from the view that we need to organize the conditions for collaborations. We need to create areas to meet, possibilities for learning each others language and to active people. Bye, bye, boring conferences and workshops with only a lot of presentations and no discussions. That is out, in the future we should use creative methods to make people talk to each other. Another very interesting idea that was raised is to have discipline PhD students that work in interdiscipline environments. In that way the students can gain an identity and confidence in their own discipline, but at the same time get the perspectives from other disciplines. I have worked in similar environments like this before and think it is very rewarding. We should do this more both in research and education.

Another very interesting aspect that came to my mind when talking about interdisciplinary research is the constraints set on the science by the society. I have been thinking about this before, but it has started to interest me more and more. Accelerator physics is a field which demands a lot of funding and often international collaborations, meaning there is a lot of politics and cultural exchange involved. Also, there are many ethical questions related to the development of the machines, e.g. radiation safety, production of radioactive waste and energy consumption. All of this do not only affect the science we can do, it constraints it. So additionally to constraints set by physics and technical challenges, we also have to consider the constraints set by society. Interdisciplinary research could really help us to learn more about how important this is, what it means for the development of the science we conduct, and how to tackle these questions in the future.

Then the conference also discussed the importance of mentoring and sponsorship for research careers. The difference between these two roles were highlighted. A mentor is someone who gives you advice and that you can talk to, whereas a sponsor is someone that talks about you to others, that promote you and have ambitions for you. More men than women tend to have sponsors and this has a positive influence on their career. It was also raised that for men working longer hours more often results in promotion than it does for women. For women it is more important to increase visibility and have a sponsor. However, in science this is a bit more complicated. To have someone that promotes you too much could be dangerous since you in science should rely on your own merits. I think it has to be the role of the supervisors to balance this. A supervisor should introduce you to people that could be important for you career and talk about your research to others, but also help you to get confidence to build your own network and talk for yourself. I guess supervision is a lot like parenthood. A good a supervisor has ambitions for you and support you to achieve them, but at the same time gives you the possibility to grow into an independent researcher with the ability to develop your own ambitions. This is not easy.

I have some people in my life that I admire and I see as role models. For a long time I copied what they were doing and tried to do the same as them, but it did never really work out. Lately I have realized that this is not the way you should use role models. A role model is someone you gain inspiration from, but then you need to figure out how you should use the inspiration you have gained. You are not your role models and can never be. You are yourself and you have to find your own role and your own way of doing things. Or as was said at the conference, release the genius inside you. For example in science, you cannot spend your life trying to talk like your supervisor. Your have to speak with your own voice. But when finding this voice, role models can be very important. At least they have been and still are for me.

An example of this actually occurred at the end of the conference. The conference ended with a dinner and as usually at events like this alcohol is served. For some reason this often comes together with jokes like ”let’s end this a bit early so we can get to the alcohol” or ”good that we have lot of alcohol since that is needed for scientists to be able to mingle”. For me that do not drink alcohol this is really excluding because it directly feels like I am no longer a part of the group. I have heard this type of jokes a million times and I am so bored of them. The very interesting thing about this case was that the jokes were preceded by a discussion about social activities at the workplace that exclude women from informal mentoring (e.g. sport activities when you are the only woman and need to change in a different room from everyone else) and how the working place has to arrange activities that include everyone. However, no one seemed to consider this when it came to alcohol. The alcohol norm and how it excludes people was not an issue. For me this is maybe a bigger problem than being a woman. I know that I lose many opportunities for informal mentoring because of my relation to alcohol. For many years I therefore forced myself to take part in different activities just to be a part of the group and not be left outside and forgotten. It only resulted in me feeling very alone since those type of activities often result in conversations about alcohol (people do not seem to have anything more interesting to talk about…) which I have nothing to contribute to. Also, if someone then ask you about what you do at your spare time it is not really a situation where you want to say ”well, I am engaged in a temperance organisation and work with advocating restrictive alcohol policy”, which basically is what I am doing at my spare time. I was so afraid of causing a bad mood and upsetting other people that I instead concealed a part of myself. This is relevant in this context since I learned from my role models that it is impossible for me to be liked by everyone and trying to achieve that will only lead to me hating myself. I have to stand up for my opinions and speak up when I think someone is offending me. This is the only way to feel good about yourself and earn respect from other people. So nowadays I do. It feels horrible every time, but usually it turns out that I am not the only person thinking the same thing. This happened today too. I was talking to a woman about the importance of meeting people outside of science to get new perspectives and then I mentioned that I was engaged in the Swedish temperance movement. It turned out that she was also a member and we had a discussion about the very boring alcohol jokes and how it happens every time. So now I know that I am not the only one feeling excluded because of the alcohol norm in science. This means I have a valid case and it is not only me that is too sensitive. I do not have to leave science because I do not fit in, I can feel confident in my role as a physicist and use it to make physics inclusive and welcoming for everyone, including me. This I think is finding your own voice.

Hobbyforskning

Jag har ett hobbyprojekt. Jag studerar människor. Förlåt till er som befinner er i min omgivning, med all sannolikhet ingår ni bland mina forskningsobjekt. Men var inte oroliga, jag studerar er i smyg så det behövs inget etiskt tillstånd.

Förra veckan var jag i Italien på en workshop. Det var ett ypperligt tillfälle att samla in data kring mina beteendestudier av fysiker. Här är några av mina senaste iakttagelser:

– Den mest populära skjortfärgen bland fysiker är blå. Gärna rutig.

– Det är tydligt att det finns en struktur där det är framförallt äldre, manliga fysiker som ställer frågor eller uttalar sig. Det kan bero på att fysiker är kass på att anordna aktiviteter som främjar allas lika möjligheter att komma till tals. Presentationer i en gigantisk sal där de som frågar inte får en mikrofon främjar inte introverta människor eller människor som inte har en grov basröst. Om jag hade ställt en fråga där och fått kommentaren ”kan du prata lite högre?” som jag alltid får hade jag dött av pinsamhet. Därmed ställer jag inga frågor. Jag anar att jag inte var ensam om att känna så. Dessutom är det totalt värdelöst för alla med hörselnedsättning.

– En hel del fysiker klarar av att göra ett spännande ämne riktigt tråkigt. Det finns ett behov av mer övning i presentationsteknik i fysikutbildningarna.

– Alkoholkulturen bland fysiker är stark, men ingen tjatar eller ställer jobbiga frågor om man säger att man inte vill ha. Det är alltid något. Det finns dock inflytelserika manliga acceleratorfysiker som efter ett par glas vin tycker att det känns lämpligt att erbjuda kvinnliga doktorander skjuts till hotellet eller som tycker det är okej att ställa taktlösa politiska frågor med inledningen ”igår när vi satt i baren och drack lite för mycket kom vi till slutsatsen…”. Det var inte så trevligt. Det alkoholfria den här gången var vatten eller apelsinjuice. Det alkoholhaltiga var obegränsad mängd vin och snaps på slutet. Fysiker borde dricka mer äppelmust.

– Politik är en del av fysiken. Fysik idag bygger på internationella samarbeten och fysiken är därför inte fri från politik. Det som händer i världen påverkar fysikernas rörlighet och möjligheter till forskningssamarbeten. Det kan också skapa missförstånd som äventyrar desamma. Det känns som att detta är något fysiker borde diskutera mer med varandra. Istället verkar man låtsas som att det inte spelar någon roll.

– Det uppstår en konstig social situation när fysiker åker på konferens och känner sig tvungna att gå och hälsa på någon de inte träffat på länge. De söker upp varandra, säger ”hej” och sen blir det ett ögonblick med jobbig tystnad innan de kommer på något att säga eller går tillbaka till sina platser.

– Acceleratorfysiker kan bygga sjukt avancerade maskiner, men de kan inte fixa mikrofonproblem. Vardagstekniken fortsätter att vara den mest kluriga.

– Fysiker sitter gärna så långt ifrån varandra som möjligt i salen och jobbar på sina datorer istället för att lyssna på den som håller en presentation. Det känns som ett tecken på att fundera över att ändra på upplägget för konferenserna.

Och slutligen den viktigaste iakttagelsen av alla:

– Det finns fysiker som håller på med fysik för att de vill göra världen bättre, men precis som jag tvivlar de på om deras arbete spelar någon roll och känner att det kanske inte är meningsfullt. De framsteg som den forskning vi gör idag leder till ligger så långt i framtiden och utgörs av så många människors arbete att det kan vara svårt att se sin egen betydelse. Det här tror jag är en fråga som borde diskuteras ännu mer. För om inte vi fysiker kan förklara varför vårt arbete är relevant och viktigt, vem kan det då? Och varför ska vi satsa resurser på det om vi inte känner att det är meningsfullt?

Kön är kompetens

Länge var jag en av de som argumenterade mot kvotering genom att säga att kompetens är det som ska  bestämma vem som får en position och inte kön. Men jag har funderat mycket över det och delvis ändrat uppfattning.

Vad är egentligen kompetens? Enligt Wikipedia är det ”ett samlingsbegrepp för en individs förmåga att utföra en uppgift genom att tillämpa kunskaper och färdigheter”. Kunskaper och färdigheter är inte något en människa föds med utan något vi utvecklar under livet och påverkas bland annat av våra erfarenheter. Kön är något vi föds med, men det är en väldig komplex egenskap. Den binära uppdelningen i kvinnor och män som vi i Sverige än så länge har i juridiken existerar inte i verkligheten. Utöver att biologiskt kön är mer komplext än att en är kvinna eller man, styrs vår könsidentitet också av sociala faktorer. Beroende på vilken könsidentitet vi har kommer vi göra olika erfarenheter i livet. Att till exempel leva som transperson ger inte samma upplevelser som att leva som cisperson och jag som identifierar mig som kvinna har inte samma erfarenheter som de som identifierar sig som män. Det är det som har fått mig att ändra uppfattning. Kön är kompetens. Det är däremot inte en kompetens vi föds med utan något vi utvecklar under livet genom att leva med den könsidentitet vi har. Som kvinnlig fysiker och ingenjör inser jag att jag har vissa kompetenser som mina manliga kollegor inte har. Jag vet hur det är att vara kvinna inom ett mansdominerat yrke och det betraktar jag numera som en värdefull kompetens. Det är en kompetens mina manliga kollegor kan lära sig om, men aldrig helt och hållet bemästra. På samma sätt har de kompetenser jag aldrig fullständigt kan utveckla hur mycket jag än försöker.

Samtidigt är kön inte den enda egenskap en människa har och jag tycker det är märkligt hur stor vikt vi lägger vi det. Vår kompetens byggs upp av alla de egenskaper vi har. Vid värdering av månfalden hos en grupp är det därför märkligt att vi inte oftare tittar på gruppens hela utbud av egenskaper och inte endast kön. Jag anar att detta kan ha göra med att vi tack vare den strikta juridiska definition vi har av kön ”enkelt” kan mäta hur könsfördelningen ser ut. Synd bara att sifforna ger en felaktig och ofullständig bild av mångfalden i gruppen. Egentligen säger de inte mer än hur fördelningen av juridiskt kön ser ut.

Jag har också funderat mycket över kvotering som fenomen. Jag upplever att det är ett begrepp som bygger på att vi har en viss grupp som per default består av personer med en viss egenskap, vanligtvis egenskapen manligt juridiskt kön, och sedan gör vi en tvingande regel som betyder att vi måste byta ut en del av dessa personer mot personer med en annan egenskap, vanligtvis kvinnligt juridiskt kön. Jag tror att det är den här tvingande utbytesproceduren som gör att människor brukar bli upprörda när kvotering diskuteras. Men säg att att vi redan från början innan vi sätter ihop gruppen gör riktlinjer för hur gruppens sammansättning ska se ut, t.ex. att vi ska ha en 40-60 fördelning av juridiskt kön såsom det finns krav på i Lunds universitets arbetsordning. Är det verkligen kvotering då? Är det inte bara genomtänkt valberedningsarbete? En god valberedning borde sträva mot att sätta ihop en grupp med så många kompetenser och erfarenheter som möjligt och kön är då en aspekt de borde väga in i sitt arbete. För mig känns det som uselt valberedningsarbete att sätta ihop en grupp som endast består av personer med manligt juridiskt kön. En sådan grupp saknar ju viktig kompetens och representerar inte den mångfald av egenskaper som finns i samhället.

Ibland har jag hört från kvinnor att de inte känner sig bekväma med kvotering för de då inte kan bedöma ifall de fått en viss position utifrån sin kompetens eller sitt kön. Tidigare kände jag också precis så, men med åsikten att mitt kön är en del av min kompetens har jag ändrat inställning. Samtidigt har jag också insett att utan kvotering är det något män också borde fundera över. I dagens samhälle sker det en informell kvotering av män i olika sammanhang medan kvinnor diskrimineras. Som man, vad är det egentligen som säger att du har förtjänat din position och inte bara fått den på grund av diskrimineringen mot kvinnor?

Kvotering är därför för mig lite av en icke-fråga. Det vi borde diskutera är hur vi får transparenta valberedningsprocesser där människors alla kompetenser värderas och ingen diskrimineras för att de har en viss egenskap. Att till exempel införa en lag om könsfördelningen i bolagsstyrelser är för mig en markering att vi har insett att kön är en viktig kompetens och att ge alla valberedningar i uppdrag att ta hänsyn till detta i sitt arbete. En kvoteringslag är ett trubbigt politiskt styrmedel, men kanske är det vad som behövs för att valberedningar ska inse att deras arbete brister och att de behöver revidera sitt mångfaldsarbete? Det är dags för dem att sluta prata och börjar agera.

 

Alkoholkulturen inom fysiken

Jag har tröttnat nu. Tröttnat på hur alkohol alltid är en ständigt närvarande del i den kultur som finns inom fysiken. Det finns så många dåliga normer som gör att människor inte känner sig välkomna i fysikvärlden. Världen behöver en större mångfald av fysiker. Vi behöver fler perspektiv, fler idéer och fler som ifrågasätter vedertagna modeller. Det är så ny kunskap vinns. Vi behöver inte normer som stänger ute människor. Alkoholnormen är en sådan norm. Majoriteten av jordens befolkning dricker faktiskt inte alkohol. Ska inte fysiken också vara öppen för oss?

Utifrån egen erfarenhet har jag samlat på mig några exempel på alkoholnormen inom fysiken:

- Alkohol i utbildningen:

Under min högskoleutbildning har jag i olika kurser stött på räkneuppgifter där alkohol finns med, t.ex. räkna ut volymen av ett ölglas. Vad är relevansen i det? Varför var det tvunget att vara ett ölglas? Vad är felet med ett saftglas? Antagligen tänkte personen som skrev uppgiften att det var en rolig grej. Men alla människor tycker inte att alkohol är en rolig grej. Det är en drog som orsakar många människor lidande. Andra exempel är föreläsare som skämtar kring fulla studenter, när det bjöds på öl efter en slutredovisning och gången jag åkte med en kurs på studiebesök till DESY i Tyskland och vi på hemvägen stannade vid en affär för att folk skulle kunna köpa alkohol med sig hem. Ifall högskoleutbildning ska vara öppen för alla  måste den studiemiljö universiteteten ansvarar för vara fri från alkohol.

- Alkohol i studentkulturen:

Alkohol spelar en stor roll i studentlivet. Det finns en stor brist på nyktra mötesplatser och alkoholen är ständigt närvarande i de forum där sociala relationer skapas. Ifall man inte vill ta del av den alkoholkulturen riskerar man att hamna utanför. Det har stor betydelse dels för att man klarar studierna bättre om man känner andra i sin klass att plugga med och dels för att sociala relationer är viktiga för att man ska må bra. Utbildningen är också en viktig tid för att bygga upp nätverk inför sitt kommande arbetsliv och ifall detta ständigt sker i närvaro av alkohol är det vissa som stängs ute och ges sämre möjligheter i karriären då nätverk är av betydelse i dagens arbetsliv. Man kan tycka att det är dåligt, men så ser arbetslivet tyvärr ut.

Under min utbildning tvingade jag mig själv att gå till många aktiviteter trots att jag inte alls kände för att gå dit på grund av alkoholkulturen bara för att vara med i gemenskapen. Men det brukade bara sluta med att jag kände mig ännu mer utanför. Det finns en ytterst intressant kandidatuppsats från Lunds universitet kring detta med titeln ”Är nykterhet ett avvikande beteeende?”. Jag uppmanar alla som är intresserade av likabehandlingsaspekterna av alkoholkultur att läsa den. Följande citat finns att finna i den:

”Även Christoffer har tackat nej till sociala tillställningar för att han vet att syftet är att bli full. Han anser då att han har bättre saker för sig och går inte dit. Hans val att inte dricka alkohol har även hållit honom ifrån att ha fester; han har inte vetat hur han ska säga att gästerna inte ska ta med sig alkohol utan att låta som en extremist. Han uppger att han kan känna att hans ideal till viss del kan begränsa vem han umgås med; tidigare ville han inte umgås med alkoholpåverkade personer eller ha en flickvän som drack alkohol. Christoffer väljer att umgås med människor som accepterar hans val att inte dricka: Folk som inte försöker normalisera mig.”

”Christoffer, som anser att det inte är alkoholen som avgör om man är social eller inte säger att han kan känna sig utanför gemenskapen på fester, där de flesta dricker alkohol, trots att han är social. Det handlar inte bara om att inte vara lika social som de andra. Han tycker att det känns som att en tredjedel av alla samtalsämnena på en fest handlar om alkohol, vilket direkt ställer honom utanför gemenskapen. Han känner dock att när samtalsämnena inte handlar om alkohol så är han jämlik de andra. Han står utanför gruppen, men interagerar med dem inom gruppen som jämlik; han har en horisontell relation till de andra (Collins, 2004). Han dras med i stämningen och gemenskapen samt accepteras av de andra. Detta gör att utanförskapet inte är totalt, utan situationsbetingat.

Det är således inte bara att den nyktre inte blir berusad eller mera social som kan göra att personen inte tillhör gemenskapen. En anledning är att hon eller han inte deltar i de ritualer som utförs av alla inom gruppen alkoholdrickare. Dessa ritualer verkar, enligt Collins  (2004), för att skapa och upprätthålla solidaritet inom gruppen. Att dricka alkohol skapar en känsla av medlemskap för dem inom gruppen – dem som dricker alkohol. Alla fokuserar på samma handling – att dricka alkohol. De delar samma humör och upplevelse, glädje och berusning. Medlemmarna förstärker varandras känslor; de drar med varandra i rytmen och sättet att vara och prata. Om en nykterist är på fest och det endast finns alkoholhaltiga alternativ att dricka, blir det omöjligt att delta i ritualerna.”

Min erfarenhet av alkoholkulturen inom studentlivet är att den inte kommer ensam. Med alkoholkulturen kommer en jargong där det är okej att säga saker som annars är helt oacceptabla. Kränkningar, sexism och rasism är en del av alkoholkulturen. Det syns t.ex. i en del sånger som sjungs när människor har druckit för mycket alkohol. Sånger vars texter gör mig illamående varje gång jag hör dem, men som fortfarande sjungs för att människor skrattar åt dem och för att de som vågar säga ifrån beskylls för censur. Men det är inte censur att självmant välja att inte sjunga något som man vet sårar andra människor. Det är respekt.

Inom studentlivet är det också vanligt att skämta om nykterister. Bland annat har vi en sång med följande text:

Dom som är nyktra
dom har inget roligt
dom har bara ansvar
och alls inget tjo-
littanlej-fadderullan
men vi som är fulla
vi har bara kul nästan jämt, nästan jämt

Det sägs att en mänska’
kan va’ utan brännvin
det stämmer måhända
men se blott på den min
som pryder en absolutist
den är jävligt trist
därför vi sjunga som så, såsom så

Dom som är nyktra…

Under de första åren av min utbildning brydde jag inte mig om det, men när man i flera år har fått höra om hur tråkig man är så börjar det göra ont. Till slut orkade jag inte mer. Under en sittning reste jag helt enkelt mig upp och gick därifrån. Efteråt fick jag höra att det var respektlöst och taskigt gjort. Tydligen var det inte lika respektlös och taskigt att sjunga en sång som fick mig att må väldigt dåligt. Alkoholkulturen i studentlivet förändrade mig från en person med hård hud som kunde ta det mesta till någon med så tunn hud att minsta lilla rispa öppnar upp ett blödande sår. Nu två år senare har det fortfarande inte läkt och jag tror aldrig att det riktigt kommer att göra det. Numera försöker jag undvika miljöer där alkohol konsumeras eftersom jag inte är tillräckligt stark för att hantera det.

- Alkohol på arbetsplatsen:

Alkohol är ständigt närvarande på min arbetsplats. Den är närvarande i lunchdiskussioner, när vi firar vetenskapliga framgångar och när arbetsplatsen anordnar sociala aktiviteter för att kollegor ska lära känna varandra bättre. Jag hade önskat att min arbetsplats var fri från alkohol, men att diskutera alkoholnormen verkar ännu inte vara en del av arbetsmiljöarbetet inom akademin.

Jag spenderade en sommar som sommarstudent på CERN. För många var det nog den roligaste sommaren i deras liv, men inte för mig. Min bild är att CERN ligger långt fram när det gäller likabehandlingsarbete jämfört med många andra forskningsmiljöer inom naturvetenskap och teknik, men tyvärr inkluderas inte alkoholnormen i deras arbete. Sommarstudenterna gavs tillgång till ett rum inne på området där de fick anordna fester på egen hand. De som anordnade festerna åkte över gränsen till Frankrike, köpte på sig massor med alkohol och sålde den sedan för självkostnadspris till de andra studenterna. Festerna brukade ha olika teman och en gång hade de idéen att alla skulle komma dit, få en lapp där killarna fick en partikel och tjejerna en antipartikel, sedan skulle man leta upp sin motsvarighet och när man hittat varandra så ”annihilerades” man och fick en gratis shot. Jag blir inte arg så ofta, men när jag blir det så blir jag det rejält. Det här var ett sådant tillfälle. Tydligen tyckte de att det var passande att killarna fick vara ”partiklar” och tjejerna ”antipartiklar”, att man skulle tvinga ihop människor och att en gratis shot var en belöning som passade alla. Ingen som helst insikt i genus, könsidentitet, heteronormen eller alkoholnormen. Jag kunde ändå känna att det var förståeligt eftersom det är aspekter som det är brist på i dagens fysikutbildningar. Det som gjorde mig så arg var CERNs sätt att hantera det. Vi bodde på ett vandrarhem inne på CERNs område och under sommaren fick vi ett antal mail med foton på kundvagnar fyllda med alkohol som tagits på någons rum och en påminnelse om att det inte var tillåtet att förvara alkohol på rummet samt att det störde de andra forskarna när de försökte sova när folk fulla mitt i natten åkte kundvagn på gatan utanför festlokalen. Hur kan en högteknologisk forskningsanläggning ens tillåta den typen av beteende på sitt område? Det var så oseriöst och pinsamt. Och för mig innebar det att jag inte lärde känna så många av de andra sommarstudenterna eftersom jag inte kände för att gå på festerna där de andra lärde känna varandra.

Varje sommar anordnar CERN ett hackathon som sommarstudenter brukar delta i. I år gjorde de ett spel döpt till Particle Clicker för att intressera om partikelfysik på ett roligt sätt. Vilket fantastiskt spel tänkte jag tills jag upptäckte att de hade programmerat in att man kunde bjuda sina doktorander på gratis öl och då jobbade de snabbare… Jag jobbar inte snabbare om det bjuds på gratis öl på jobbet. Då går jag hem för att slippa det.

Alkohol på konferenser:

För ett tag sen var jag på min första vetenskapliga konferens. Jag hade sett framemot den väldigt mycket och var exalterad över att åka dit. Tyvärr visade det sig innebära alkohol nästan varje dag, varav en del serverades gratis av konferensen. De hade i alla fall bra alkoholfritt, men jag hade hoppas att det var ett forum där man lärde känna andra genom sitt gemensamma intresse för acceleratorfysik och inte genom alkohol. En av kvällarna blev jag fast med en kille som pratade om att det var hans plikt som engelsman att upprätthålla den stereotypa bilden av engelsmäns relation till alkohol. Jag försökte få honom att prata om något annat, men han var mest intresserad av att prata om hur full han var, hur bakfull han skulle vara dagen efter,  fråga om vissa spritsorter som fanns i England också fanns i Sverige och ge tips på hur mycket man var tvungen att dricka av dem. Till slut gick jag hem för att slippa ifrån honom. Efter det var konferensen inte speciellt rolig längre. Den sista kvällen anordnades det en bankett och då orkade jag inte mer. Jag gick hem efter middagen och grät på mitt hotellrum över att alkoholnormen ännu en gång hade förstört något jag hade sett framemot. Numera ser jag inte framemot konferenser. Jag ser dem mer som ett nödvändigt ont och som jag hellre hade sluppit.

 

Men jag har tröttnat nu. Tröttnat på att sitta tyst när alkoholpolitik diskuteras på lunchen, tröttnat på att känna ångest inför för ögonblicket då jag måste ”komma ut som nykterist” varje gång jag lär känna en ny kollega och tröttnat på att oroa mig för att jag måste flytta utomlands när jag är klar med min forskarutbildning till ett land där medvetenheten om alkoholnormen är ännu sämre än i Sverige. Ibland tänker jag att jag ska sluta med fysik och istället jobba med något där alkoholnormen är svagare. Men sen blir jag sur och tänker att varför ska jag behöva ge upp det jag älskar bara för att jag inte passar in i normen? Varför är det okej för vissa att ha en tröja med ett alkoholmärke på jobbet och berätta gamla fyllehistorier för kollegorna, medan jag oroar mig för att våga ha en tröja från nykterhetsrörelsen och berätta att jag är engagerad i alkoholpolitik på min fritid för att jag inte vet hur andra kommer att reagera. Varför ska jag behöva lämna en för mig viktig och betydelsefull del av mig själv hemma när jag går till jobbet? Vi som inte dricker alkohol existerar och vi har samma rätt till att vara fysiker och trivas med vår arbetsmiljö som alla andra.

Att ifrågasätta alkoholnormen är inte roligt. Mina erfarenheter av det är inte speciellt positiva. Troligtvis kommer den här texten göra en del personer sura. Det är alltid människor som blir sura när man ifrågasätter alkoholnormen, men jag förstår dem. De upplever det som ett personligt påhopp på deras alkoholkonsumtion och tycker inte att jag ska lägga mig i deras livsval. Men jag pratar inte om enskilda individers konsumtion av alkohol, jag pratar om de strukturer som gör att defaultläget är att dricka alkohol. De strukturer som gör att det ses som naturligt att börja dricka alkohol när man når en viss ålder och att man måste förklara sig när man väljer att inte göra det. Tänk ifall defaultläget hade varit att man inte började dricka alkohol och att man måste förklara sig när man väljer att göra det? Är det så konstigt egentligen?