Author Archives: Teresia Olsson

Inte alla män, men däremot alla kvinnor

Idag läste jag ett inlägg om feminism som jag tyckte var så viktigt att jag beslutade mig för att skriva ett liknande. Inlägget har titeln ”Inte alla män, men däremot alla kvinnor” och handlar om att inte alla män beter sig illa, men nästintill alla kvinnor behandlas någon gång under sitt liv illa av en man. Läs det, det är ett välskrivet och betydelsefullt inlägg. Det belyser varför vi måste fortsätta diskutera de normer som finns kring manligt och kvinnligt och varför det inte går att säga ”jag bemöter kvinnor med respekt så därför är jämställdhetsfrågorna inte mitt problem”. Att vara tyst när ens killkompisar drar sexistiska skämt eller säger nedlåtande saker om kvinnor är också att göra ett val. Jämställdhet är allas vårt ansvar.

Jag hade en gång en sådan halvdagslaboration där det bara är två studenter och en laborationshandledare. Jag laborerade med en manlig student jag inte träffat tidigare och när handledaren gick för att dricka kaffe frågade han om han skulle massera min rygg för jag såg så trött ut. Jag svarade ”nej, tack”, men trots att jag inte ville gjorde han det ändå. Så mycket jag önskade att handledaren skulle komma tillbaka då, men det gjorde han inte för han var ju och drack kaffe. När laborationen var slut gick jag hem och grät. Jag kände mig smutsig och skämdes över att jag hade låtit någon röra mig på ett sätt jag inte var bekväm med. Jag förebrådde mig själv för att jag inte hade sagt ifrån ”ordentligt”.

Men vad skulle jag ha gjort när han inte brydde sig om mina flertalet nej? Gått därifrån, flyttat bort hans händer från min kropp, slagit honom? Jag ville ju bara göra laborationen jag hade kommit dit för och inte orsaka en massa uppståndelse. Den handlade om hur neutroner rör sig i en reaktor. Mycket intressant fysik, men hans beteende förstörde mitt intresse för den.

Jag berättade aldrig det för någon. Det var en kurs med få studenter och jag var en av två tjejer på kursen. Jag ville inte uppfattas som ”den där tjejen som skapar en massa problem” och kände inte mig bekväm med att prata med någon av de manliga kursansvariga. Jag ville bara läsa kursen, göra bra ifrån mig och lära mig intressant fysik som en bland alla de andra studenterna. Jag orkade inte med vad det skulle innebära att säga ifrån.

Det obehagligaste var att det inte tog slut där. Jag var sedan tvungen att skriva en laborationsrapport tillsammans med honom. Han försökte aldrig röra mig igen, men rädslan för att han kanske skulle göra det och oron för hur jag skulle reagera då var tillräcklig. Länge mådde jag illa när jag tänkte på den händelsen, men numera känner jag mig mest arg. Han utnyttjande min situation. Det var då jag insåg vad de ord som står i universitetets jämställdhets- och likabehandlingsplaner egentligen betyder. Det där borde aldrig ha fått hända mig.

Så kan det vara att vara en kvinnlig ingenjörsstudent. Det är bland annat därför världen behöver mer feminism.

Om självkänsla

Jag har funderat en hel del över självförtroende och självkänsla. Jag har bra självförtroende. Jag vet att om jag bestämmer mig för något genomför jag det och jag gör det på ett bra sätt. Jag har lyckats med massor med fantastiska saker som jag är stolt över. Samtidigt har jag riktigt dålig självkänsla. Jag vet inte varför. Jag har alltid haft det och kommer troligtvis alltid att ha det. Det är en del av min personlighet och har inte blivit bättre när jag har blivit äldre. Snarare tvärtom. Problemet är att för mig är mitt värde direkt kopplat till mina prestationer. Det i kombination med att jag är en perfektionist som ställer omöjliga krav på mig själv gör att jag aldrig är nöjd. Jag skulle alltid kunna göra allting lite bättre.

Det finns dagar då jag känner mig ensammast i världen. Dagar då jag verkligen hatar mig själv och tänker att det inte finns någon som tycker om mig ”på riktigt”. Sådana dagar mår jag illa när jag uttrycker en åsikt för jag tänker att jag som är så värdelös borde inte har rätt att ha åsikter. De dagarna kommer nog alltid att finnas där och kännas lika hemska, men jag tycker att jag har blivit bättre på att hantera dem. Jag har lärt mig att rent logiskt är ingenting av det där sant. Jag har rätt att ha åsikter, det finns människor som tycker om mig och framförallt, jag är inte ensam. Det finns andra som känner som jag.

Jag är riktigt dålig på att ta kritik. Jag tar all kritik personligt, det spelar ingen roll hur konstruktiv den är. Eftersom mitt värde är direkt kopplat till mina prestationer går kritik direkt in i hjärtat. Men jag är ännu sämre på att ta komplimanger. Jag kan inte hantera det. Jag tycker att det är väldigt obehagligt att få komplimanger. Det känns som en tjock filt som läggs över mig och som gör att jag får svårt att andas. Det är märkligt, men jag tror att det hänger ihop med att jag känner att jag inte förtjänar det. Jag hade ju kunnat göra saker bättre.

Det är så många krav som ställs på en hela tiden. Du ska ha en framgångsrik karriär. vara snygg och vältränad och ha den perfekta partnern. Och på sociala medier verkar ”alla andra” ha det allt det där. Hela tiden. Det gör att en dålig självkänsla blir ännu sämre.

Samtidigt är jag en självplågare av rang. Av någon anledning dras jag till områden där jag är tvungen att göra alla de saker som får mig att må dåligt. Jag håller på med politik som är ett område där en hela tiden måste uttrycka åsikter och stå ut i mängden. Jag har tänkt mig en akademisk karrär trots att grunden för akademin är kritik och konkurrens. Och jag har arbetat med de känsligaste frågorna inom studentkårsvärlden och lyfte då givetvis de frågor innan annan vågade ta i eller tala om. Jag har aldrig känt mig så ensam som då.

Mitt självplågeri ledde till att jag under en period mådde väldigt dåligt. Det gick så långt att jag tappade lusten att leva. Jag är inte bra på att visa känslor. Jag håller alltid mina känslor inom mig och gråter bara när ingen ser. Min största skräck är att andra ska veta hur jag känner, samtidigt som det är precis vad jag önskar. Verkligen jättedumt då det inte alls går ihop. Under den perioden önskade jag varje dag när jag gick till skolan att jag skulle bli påkörd när jag korsade vägen. Inte för att jag inte ville leva längre, utan för att jag skulle hamna på sjukhus där det är okej att må dåligt och någon skulle ta hand om mig.

Vi måste börja prata om psykisk hälsa. Det finns så många människor idag som mår dåligt helt i onödan. När en mår dåligt inbillar en sig att saker är mycket värre än vad det egentligen är. Jag kunde få plötslig panikångest, mitt på dagen behöva gå in och gråta på toaletten och samhället runtomkring mig kändes som en film jag såg spelas upp på avstånd utan att vara en del av. Jag förlorade perspektiv på vad som egentligen är värt att oroa sig över och vad som bara är struntsaker. Och det viktigaste av allt var att dölja hur jag mådde för alla andra. Ingen fick se. Jag satte prestige i att visa mig så hård som möjligt. Men det finns ingen prestige i att vara känslolös. Det är okej att må dåligt. Det är inte starkt att inte låtsas om sina känslor. Det är starkt att våga berätta om dem för andra. Det lärde jag mig den hårda vägen. Det är inte framgång som ger lycka. Det är något annat och vi måste börja prata om vad det är.

Så här i efterhand känns det konstigt att jag tänkte och kände så, men jag kan förstå det. Det var ensamheten. Ensamhet är den värsta känsla jag vet. Jag tror det är därför jag har så mycket ideellt engagemang. Det ger en känsla av gemenskap och att få vara del av något. Det var mitt ideella engagemang som till slut fick mig att börja må bättre. Samtidigt går det att känna sig ensam i organisationer. Jag har upplevt det och det är en ännu värre ensamhet. En känsla av att alla andra är med i en gemenskap som en själv står utanför. Det är därför likabehandlingsfrågor är så viktiga för mig. De handlar om att alla ska känna sig välkomna och delaktiga i gemenskapen. Det är frågor som handlar om att stärka människors självkänsla och få dem att förstå att deras värde inte är kopplat till deras prestationer.

Det är inte enkelt att leva som en lär. Jag kan prata om alla människors lika värde, men ändå tror jag inte på det innerst inne. Där inne känner jag alltid att jag är värd lite mindre än alla andra trots att det inte finns någon logik i varför jag skulle vara det. Samtidigt kan min bisarra hjärna känna sig stolt över den där dåliga självkänslan. Den får mig att må dåligt och skapar hinder som egentligen inte finns, men det är tack vare den som jag har gjort alla de fantastiska sakerna som jag trots allt har gjort. Jag är en fegis och om det inte vore för känslan att aldrig vara nöjd med mig själv hade jag aldrig någonsin stått upp för mina åsikter, kämpat för det jag tror på och fortsätter att göra det trots att jag var och varannan dag tänker att jag ska sluta med det för det är för jobbigt. Det hade varit så mycket enklare att var tyst och gömma sig i ett hörn, men min självkänsla stoppar mig från att göra det.

Vem vet, kanske kommer min dåliga självkänsla någon gång ge mig ett nobelpris? I så fall lovar jag att tacka den i mitt tacktal. Tillsammans med lite välförtjänt kritik mot den könsstereotypa bordplaceringen, den exkluderade klädkoden och den sunkiga alkoholnormen under nobelfesten. Oh, så arga folk kommer bli! ;)

Collider – en utställning värd att se!

Jag var i London över nyår och passade då på att titta på den utställning om LHC och dess experiment som just nu visas på Londons Science Museum. Mina förväntningar var inte så höga då jag trodde att utställningen skulle ligga på sådan grundläggande nivå att jag redan skulle veta allt och CERNs coolhet lite försvinner när en har jobbat där ;) Men så fel jag hade, utställningen var riktigt intressant och hade något för alla, även acceleratorfysiker.

Utställningen började med en film om presentationen av upptäckten av Higgspartikeln. Filmen var en aning överdriven, men jag tyckte ändå att den lyckades fånga den spänning som råder kring nya upptäckter och hur exalterade fysikerna var inför presentationen. Den berättade också om att människor sov utanför seminariesalen för att få bra platser till direktsändningen från CERN då resultatet presenterades och illusterade på ett bra sätt hur fysikerna reagerade efter presentationen med att börja jobba vidare mot nästa upptäckt. Det stämde väl överens med vad jag upplevde på plats på CERN. Mycket spännning inför, men när upptäckten väl hade presenterats och världens medier var upptagna med att försöka förklara vad det var som hade upptäckts så jobbade de på CERN redan vidare. Det är typisk fysikermentalitet.

Utställningen visade en del intressanta acceleratorkomponenter från LHC. De gick att se en del av de kaviteter som användas i för att accelerera partiklarna i LHC.

LHC cavitet

På CERN har de en kedja av acceleratorer som används för att accelera partiklarna. De partiklar som ska användas i LHC åker alltså genom den här kedjan av acceleratorer och får ökande energi tills de injiceras in i LHC. De injiceras in i LHC i två motriktade partikelstrålar som sedan accelereras till den energi som önskas innan de två partikelstrålarna styrs för att krocka med varandra och experimenten börjar göra mätningar. En beskrivning av det kan ses i videon nedan.

Det visades en del av LHCs vakuumrör. LHC använder supraledande magneter vilket kräver att magneten omsluts av flytande kväve annars är materialet i magneten inte tillräckligt kallt för att vara supraledande. Eftersom vakuumröret går igenom magneten så betyder det att även vakuumröret kyls ner. I den processen ändrar röret längd och därför är det byggt på ett speciellt sätt som ger utrymme för röret att ändra längd utan att maskinen går sönder.

IMG_20140103_120603

Utställningen innehöll också flera videointervjuer med personer som arbetade på LHC. De tyckte jag var speciellt intressanta och givande. Till exempel fanns där en kvinnlig ingenjör som pratade om skillnaderna mellan fysiker och ingenjörer. Hon berättade att fysiker är drömmare som vill bygga galna saker medan ingenjörerna är realisterna som säger att det inte går och sedan bygger de det ändå för att göra fysikerna nöjda :)

Det som jag tyckte var absolut roligast med utställningen var den bild den förmedlade av fysiker och fysiken som vetenskap. Den berättade att fysiker är roliga, humoristiska människor som brinner för sitt arbete. Den skojade med den stereotypa bild av fysiker som finns och visade mångfalden samtidigt som den också förmedlade den kultur som skapar gemenskap i fysikvärlden. Det var fysiker som jobbade så mycket att de sov under sitt skrivbord, nördiga skämt och drömmar om vad som går att upptäcka. Det gjorde mig alldeles varm inombords och insikten om att jag har gjort helt rätt karriärval och att jag älskar mitt arbete var väldigt påtaglig. Jag är dock inte helt säker på om alla besökare förstod alla de internskämt som var gömda i utställningen ;)

Eftersom jag också brinner väldigt mycket för likabehandlingsfrågor var det även en annan sak som gjorde mig väldigt glad. På ett hörn (bokstavligt talat) hade de lagt in CERNs mångfaldsarbete! De hade ett exempel på en anslagstavla från CERN och se i ena hörnet, reklam för CERNs HBTQ-grupp!

CERN anslagstavla

Om det är något jag har lärt mig av mitt arbete med likabehandlingsfrågor är det hur mycket de små detaljerna betyder. Som nykterist betyder det oerhört mycket för mig att det alkoholfria är tydligt marknadsfört för att jag ska känna mig välkommen. På samma sätt har jag lärt mig att en synlig Pride-flagga har betydelse för personer som identifierar sig som HBTQ. Flaggan säger att ”här bryr vi oss om likabehandlingsfrågor och du är välkommen” så att en vet det direkt utan att en ska behöva fundera över hur folk i ens omgivning kommer att reagera när de får reda på att en är utanför de normer som traditionellt råder i samhället. CERNs mångfaldsarbete är på inget sätt perfekt (de har inte riktigt ännu insett att alkohol också är en likabehandlingsfråga…), men jag måste säga att jag är imponerad av att de arbetar med det och att det faktiskt verkar vara prioriterat. De har ett speciellt Diversity Programme som de jobbar med. Tänk om jag skulle få möjlighet att jobba med det, vad jag skulle kunna åstadkomma då!

Helt klart var det en mycket sevärd utställning. Den var bra både ur aspekten att skapa intresse för fysik bland allmänheten och att rekrytera ungdomar till fysiken. Väldigt väl genomförd science communication. Om ni har vägarna förbi London innan 6 maj tycker jag definitivt att ett besök ska prioriteras. Det finns mer information om utställningen på Science Museums hemsida.

 

 

 

Min nya fascination – vakuumrör

Något väldigt givande med att läsa en forskarutbildning är ett en inser att saker en trodde var triviala i själva verket är väldigt komplexa. Min stora fascination just nu är vakuumrör. Jag trodde att vakuumrör bara var ett metallrör med vakuum i. Så enkelt var det inte.

Förra veckan veckan lärde jag mig att röret inte alls behöver vara av metall och att det inte alltid är ett rör. Den här veckan lärde jag mig att ytan på röret kan användas för att pumpa ut partiklar och skapa vakuum. Det kallas NEG coating och kommer bland annat användas i MAX IV. Principen är att metallytan absorberar gaspartiklar genom att reagera med dem och skapa stabila ämnen. Egentligen är det inget nytt när jag funderar över det såhär i efterhand. Samma sak händer ju med järn som rostar och koppar som får en grön yta. Det intressanta är att det här kan användas för att skapa ett väldigt bra vakuum, speciellt i smala utrymmen som är svåra att pumpa ut, då restgas absorberas av ytan på insidan av vakuumröret.

Helt klart verkar det vara spännande att vara vakuumingenjör!

Att skriva abstract

Jag håller just nu på att skriva ett abstract till en vetenskaplig konferens. I acceleratorfysikvärlden verkar det fungera så att en skriver ett abstract och ifall det blir accepterat skriver en sedan hela artikeln. Det gör att abstractet handlar om forskning som en just nu håller på med men där resultatet ännu inte är klart. Att skriva ett abstract är lite som att skriva baksidestexten till en bok utan att ha skrivit boken än.

Att skriva abstract är därför krångligt. På 1200 tecken ska en lyckas väcka intresse för vad artikeln handlar om utan att själv vara riktigt säker på vad det kommer att vara. Samtidigt tycker jag att det är rätt spännande. Jag tvingas tänka igenom vad det egentligen är jag sysslar med, sätta det i ett sammanhang och formulera vad målet med min forskning är. Det attraherar också mitt skrivintresse eftersom jag får tänka ut hur jag ska skapa en text som väcker intresse. Det är kreativt och roligt.

Min metod för att skriva abstract ser ut enligt följande:

  • Börja med att sätta rubriken
  • Bygg upp strukturen genom att skriva stödord i den ordning saker ska komma i texten
  • Inledningen skapar en grund för arbetet genom att sätta det i sitt sammanhang och referera till tidigare arbeten
  • I mitten beskrivs kortfattat den metod som har används
  • Avsluta med någon poäng som beskriver vad som är speciellt intressant i just den här artikeln

Återstår att utröna om metoden fungerar eller om den behöver revideras. Svårigheten är att ett abstract bör ha korta meningar medan jag gillar att skriva långa utförliga meningar med många adjektiv. Jag har också en tendens att betrakta teckenbegränsningar som en begränsning av min yttrandefrihet vilket onekligen är lite problematiskt ;)

MAX IV-laboratoriet

MAX IV-laboratoriet är en synkrotronljusanläggning som just nu byggs i Lund. När laddade partiklar accelereras avger de ljus, kallat synkrotronljus. Synkrotronljus är användbart för forskning inom många olika områden, t.ex. materialvetenskap, medicin och kemi. I MAX IV kommer det vara elektroner som accelereras och avger synkrotronljuset.

Anläggningen kommer att bestå av en linjäraccelerator och två lagringsringar med olika energi, 1.5 GeV och 3 GeV. Elektronerna avges från en s.k. elektronkanon, accelereras i linjäracceleratorn och injiceras i lagringsringarna vid rätt energi. Linjäracceleratorn kommer också att använda för att skapa korta pulser och i framtiden eventuellt också för att driva en s.k. frielektronlaser.

Överblick över MAX IV

Överblick över MAX IV. Ref: MAX IV Detailed Design Report.

Mitt doktorandarbete fokuserar på lagringsringarna vilka är acceleratorer med syfte att förvara en partikelstråle under lång tid. I lagringsringen styrs elektronerna i en cirkulär bana med hjälp av magneter. Det jag jobbar med kallas stråldynamik och handlar om hur elektronerna påverkas av elektromagnetiska fält. Grunden för stråldynamiken är att skapa en stabil partikelstråle som gör det möjligt att hålla elektronerna i maskinen så länge som möjligt utan att de tappas och förloras från partikelstrålen. Det handlar dels om att hitta en bra inställning av magneterna, men också om att motverka instabiliteter som kan uppstå på grund av de elektromagnetiska fält elektronerna i strålen skapar och som kan påverka de andra elektronerna i stålen. Det gör att man både måste hålla koll på detaljer, som t.ex. geometrin på vaccumröret elektronerna färdas i, och ha en överblick över hela acceleratorn, t.ex. magneternas position och deras styrka.

Jag tycker att stråldynamik är ett väldigt spännande område och den delen av acceleratorfysik som intresserar mig allra mest. Ibland när jag blir lite trött på formler och beräkningar brukar jag tänka mig elektronerna som små barn som jag har givits ansvaret för att leda rätt på livets stig. Det känns då väldigt viktigt att se till så att de klarar sig och inte blir borttappade ;)

Genus och fysik – går de ihop?

Jag läser just nu en kurs som heter ”Genus i naturvetenskap och teknik”. Det är en kurs som handlar om vilken betydelse genus har i naturvetenskap och teknik. Dels när det gäller andelen kvinnor och män som är verksamma inom olika vetenskapsområden men också om vetenskaperna i sig.

Många brukar säga att fysik är en objektiv vetenskap. Fysik är byggd på ”fakta” och säger ”sanningen” om hur världen ser ut och fungerar. Jag tror inte att det finns något sådant som objektiv vetenskap. Vetenskap handlar om att skapa modeller som stämmer överens med de observationer vi har gjort och som gör det möjligt att förutspå vad som kommer hända i olika situationer. Inga modeller är perfekta och de utvecklas ständigt utifrån nya forskningsresultat. En modell är något som uppfunnits av människor och därför kommer den alltid vara subjektiv. Hur modellen är utformad styrs av skaparen. Det betyder inte att modellen är felaktig utan snarare att det kan finnas olika modeller skapad av olika personer som fungerar lika bra. En modells utformning kommer oundvikligen påverkas av skaparens bakgrund, personlighet och omgivning. Jag skulle snarare säga att objektiv vetenskap handlar om att vara medveten om vetenskapens subjektivitet och reflektera över vilken påverkan den har på ens forskning.

Jag tycker därför det är väldigt intressant att fundera över hur det har påverkat de modeller och begrepp vi använder oss av i fysiken att det är ett ämne som är uppbyggt av vita män, ofta från rik bakgrund. Exempelvis, varför säger vi att partiklar kan ha positiv, negativ och neutral laddning? Skulle detta kunna beskrivas på något annat sätt? Hur har det påverkat fysikens ordförråd? Och finns det resultat vi har missat för att vi inte har sett dem eller gjort en felaktig tolkning?

Min erfarenhet är tyvärr att det finns många som inte anser att genusvetenskap är en riktig vetenskap. Av någon anledning är ”genus” ett hatat ord och ifall en argumenterar för genusvetenskapens rätt att tas på allvar möts en ofta av hårt motstånd, inte ovanligt av otrevlig natur. Jag tycker också att det är väldigt intressant att fundera över varför det är så. Ifall en anser att genusvetenskap är trams varför bli en ändå så provocerad av den? Jag kan uppleva att det påminner väldigt mycket om det bemötande jag ibland får när jag ifrågasätter alkoholkulturen. I båda fallen är det normer i samhället som ifrågasätts men människor tar det ändå som ett personligt påhopp. Jag tror att detta kan ha att göra med att det kan vara svårt att ta till sig att en är en del av problemet, speciellt ett problem en upplever att en inte har varit med om att skapa. Som man kan det vara svårt att behöva inse att män har en maktposition gentemot kvinnor och ifall en dricker alkohol kan det vara svårt att behöva inse att ens alkoholkonsumtion innebär skador för andra. Anledningen till det tror jag är för att en sådan insikt skulle innebära att en behöver reflektera över sitt eget beteende och vilken påverkan det har på de normer som finns i samhället.

Samtidigt är vi alla inte mer än människor. Det är omöjligt att helt vara en person som inte upprätthåller någon dålig norm. Precis som en fysiker inte kan skapa en helt objektiv modell kan en inte vara helt normkritisk gentemot sin omgivning. Det skulle bli för jobbigt att hantera. En kan inte leva med konstant dåligt samvete. Istället tycker jag att det är viktigt att ständigt reflektera över normer och hur en själv förhåller sig till dem. Då kan en göra aktiva val kring sitt beteende och samtidigt visa hänsyn gentemot hur andra tänker och känner och de val de har gjort. Oavsett vad en anser om genusvetenskapen som vetenskap kan jag i alla fall säga att de har gjort mig till en bättre fysiker. Genusvetenskapen har lärt mig att tänka kritiskt och att refektera över fysiken som vetenskapsområde. För mig är det en ovärderlig resurs och något jag önskar att alla fysiker fick ta del av.

Hej alla!

Välkommen till min splitternya hemsida!

Igår påbörjade jag min doktorandtjänst i acceleratorfysik på MAX IV-laboratoriet i Lund och eftersom jag vet att det finns ett intresse för vad en acceleratorfysiker egentligen sysslar med har jag bestämt mig för att starta den här hemsidan. Planen är att jag här framförallt ska skriva om mitt arbete men troligtvis kommer jag även hitta andra roliga saker att skriva om.

Hoppas att ni kommer trivas i mitt sällskap!